Reflektion vecka 40

Teckna fint
Jag tycker att jag tecknar bättre än förra veckan.

Oj, vad det känns bra att kunna säga det. Jag koncentrerar mig på min linje. Litar på min hand och tittar mer på det jag tecknar av än på pappret. Det har jag lärt mig denna veckan. Och så blir jag förvånad - det blir ju bättre! Fantastiskt roligt. Samtidigt så funderar jag mycket på känslan av att vara nöjd när det blir likt. Och fint.

I onsdags var jag med min son (9 år), hans klass och fröknar på mangalektion på Röhsska. Lektionen gick till så att vi alla samtidigt ritade en liggande rektangel. Inuti denna gjorde vi en oval och inuti ovalen en cirkel. Sedan suddade vi ut rektangeln och ritade ögonfransar - och vi hade gjort ett mangaöga! Efter det provade vi att göra ett ansikte på samma sätt. Stödlinjer. Oval. I den ordningen läraren sa. Och så vidare. När vi vara klara sa en av fröknarna till mig: "Jag kan ju inte rita, men det här blev ju bra - jag är jättenöjd!" Hur kommer det sig att vi blir så nöjda när det blir likt och fint? Och om alla blir så nöjda och glada av det - varför ska vi inte göra det i skolan då? Kanske åtminstone för att stärka elevernas självförtroende så att de sedan vågar jobba vidare med att skapa och uttrycka sig och inte stannar på schemastadiet vid 9-års ålder?

Lärarroll/klädsel
Funderade en hel del kring identitet/kläder/yrke efter filmen om Yohji Yamamoto vi såg i måndags. Vi hade en massa intressanta diskussioner får några år sedan om klädsel och lärarrollen. Det var efter att min man börjat arbeta på en annan skola där han som lärare inte fick ha keps på sig inomhus och han upplevde att hans dödskalletröja ifrågasattes av lärarlaget. Är det så att man inte borde klä sig för för likt eleverna kanske? Borde man klä sig mer vuxet? Kanske för att minska risken för att bli kompis istället för lärare? Eller räcker det att man går in i sin lärarroll? Hur stor betydelse har kläderna egentligen?

Min man bestämde sig för att testa och grävde ett djupt hål i familjeekonomin när han bytte ut sin samling med coola t-shirts mot propra skjortor. Och han upptäckte att han tyckte att det var tydligare och lättare att vara i sin lärarroll när han hade "arbetskläder". Han upplevde också att han fick en annan distans till eleverna - på gott och ont. Jag tycker det är väldigt intressant. I synnerhet som jag i princip alltid har samma typ av kläder på mig - på jobb, vardag och fest. Kanske jag borde bryta det mönstret och pröva något nytt?

Härma. Sampla. Kopiera. Snatta. Sno.
Puh, det känns jätteskönt att någon säger att det är okej. Saknar jag inspiration som flackar jag runt på nätet tills jag hittar något jag gillar och så ritar jag av det. Gör det till mitt. Nu finns det i min skissbok, så nu är det mitt. Samtidigt så känns det ändå inte riktigt okej. Jag vill ju ändå vara en sån som kommer på allt kul, snyggt, smart och fint själv. Fast det kanske inte finns någon som gör det? Eller?

Kultur
Jag fortsätter att försöka reda ut begreppet kultur för mig själv. Jag ritar och försöker formulera en förklaringsmodell för mig själv. Hur hänger det ihop? Vad påverkar vad? Jag terroriserar min man med timslånga diskussioner om kultur. När startar kultur? (Oj. Det var längesedan) Har djur kultur? (Nej. Eller jo, kanske förresten.) Kan man ha kultur själv? (Nej. Man kan producera t ex konst, men kultur uppstår i socialt samspel.) En utförligare utläggning och modell kommer - om inte förr så i alla fall i essän.

Och svaret på förra veckans fråga är: Så klart att Shrek är kultur. Men kultur är inte Shrek.

Om man har mycket svart färg kvar efter i fredags så kan man ju härma och kopiera från Rohit Iyer.