Klotterstadiet

Selma målar. Rosa.

Jag är en sån som...

Jag är en sån som tänker mycket. Funderar och analyserar mitt eget och andras beteende. För mycket ibland. För lite andra gånger.
Jag är en sån som tänker långsamt ibland. Och för fort ibland.
Jag är en sån som inte alltid vet vad hon tycker. Men som säger saker ändå. Och ångrar sig lite efteråt. Och ändrar sig lite efteråt.

Jag är en sån som är gift. Jag är en sån som har träffat sin man på jobbet.
Jag är en sån som vill komma ihåg mina vänners födelsedagar. Men som glömmer dem ändå.
Jag är en sån som har skilt sig och som har skilsmässobarn. Men de är inte alls såna som jag tänkte om skilsmässobarn innan jag hade det.
Jag är en sån som bor i radhus. Fast det är litet.

Jag är en sån som älskar att föda barn. Det är ingen som riktigt tror det, men så är det. Även när det gör som ondast och jag ligger där och kvider så tycker jag att det är fantastiskt.
Jag är en sån som har många ungar. Inte för att jag älskar att föda barn utan för att jag ville ha många barn. Och jag har världens bästa barn.
Jag är en sån som oroar mig för onödiga saker. Men just då vet jag ju inte att det är onödigt.
Jag är en sån som hoppar över föräldramöten. För jag vet vad som kommer att sägas. För jag är ju lärare. Men jag har alltid lite dåligt samvete över det ändå.

Jag är en sån som alltid betalar bussbiljetten. Men som kör bil för fort.
Jag är en sån som inte har diskmaskin. Och tycker att det är ganska jobbigt, ibland. Fast inte när min man diskar.
Jag är en sån som aldrig har solat solarium. För att jag aldrig har velat.
Jag är en sån som hellre sitter vid datorn än vid tv:n. Är det något fel med det, eller?

gränser

Jag sätter gränser. Barnen begränsar mig.
Gränser behöver inte vara negativt. Varför tänkte jag det?

Reflektion vecka 39

Överfylld av intryck från veckan försöker jag sålla och reflektera över vad jag har lärt mig och vad jag tycker och vad jag har gjort.


Egentligen tycker jag att idén med sokratiska samtal är så självklar att den är löjlig. Att lyssna på varandra och att vara nyfikna och våga fråga varandra vad vi egentligen menar, att inte vara fördömande och att vara beredd att ändra sin ståndpunkt är väl ingredienser som borde finnas i varje samtal. Både i och utanför skolan. Faktiskt.


Jag tror att det som gör att det blir speciellt med sokratiska samtal är just strukturen. Att man faktiskt talar om innan att vi har de här reglerna (som egentligen borde vara självklara inom skolans väggar). Att man har en tydlig början och ett avslut. Att man har uttalade mål med samtalet och att det finns en samtalsledare. Jag tror att själva tydligheten i strukturen gör att man kan få en utveckling, man blir bättre på att samtala och förstå reglerna och på så sätt kan man få ett större djup i samtalen. Och det gör att det blir intressant och att jag ser framemot att få prova i elevgrupp.


För min del var behållningen från konferensensdagen i tisdags mest Sven-Eric Liedman. Även om jag tycker att även han la fram ganska mycket självklara saker - men de var väl värda att repetera och kanske befästas. Till exempel det faktum att intresse gör oss oerhört läraktiga är ju inte alls förvånande och att en lärare bör vara entusiamerande och fascinerad av sitt ämne är ju även det självklart. Men jag tänker också att det kanske inte räcker att läraren är entusiasmerande utan att man också vänder på det och ser på vad eleven har för intressen utanför skolan och utgår från det. Även om man inte lärt sig så många bokstäver kan det vara mycket mer intressant för en sjuåring att skriva ishockeyspelare än ost och man kan ju både räkna och skapa utifrån ett hockeyintresse eller vilket intresse det än må vara och på så sätt slippa jobbet med att få eleverna intresserade utav ämnet utan börja där eleven är.


Efter att ha gått ett par veckor och funderat på vad kultur är fick jag lite svar i veckan som jag funderar på.

Kultur är som ett isberg där det som syns ovanför vattenytan är t ex kläder, musik, språk och mat och det stora under vattenytan som inte syns är tro, politik, värderingar, normer etc, ansåg Darren.

Kultur är allt vi producerar. Finkultur är dans och sånt, sa Joakim.

Kultur är människans sätt att försöka förstå och bearbeta sin omgivning, säger min make.

Kultur är musik, teater och lite annat sånt, tycker min nioåring.

Kultur har främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster - enligt wikipedia.

Kultur är som en lök, har jag läst på internet.


Min erfarenhet påminner mig att även Shrek är som en lök vilket då naturligt leder in till en avslutande fråga: Är kultur Shrek? Eller är Shrek kultur?

Nu ska gå in i ett förvirringstillstånd och försöka reda ut vad kultur är för mig. Kanske blir det lättare om jag tar ett glas vin. Det finns stor risk att allt blir svart. Eller nåt.

kontaktproblem

Känner mig snurrig i huvudet efter alla föreläsningar. Och det blir mer imorgon. Under tiden upplever jag problem så länge problemet kvarstår.

Kåpyrajt...?

Fick för mig att jag skulle göra en gränsteckning på tema förlossning så jag sökte på google på bilder på förlossning för att få lite inspiration (det är väl en gräns om något - liv och död och allt det där!?). Bläddrade förbi en del hemska förlossningsbilder och hittade efter ett tag plötsligt en teckning som jag kände igen.
- Men den har ju har ritat!

Alltså att bara sno sådär och klistra in på sin egen blogg. Fy17. Nu är jag lite sur. Och samtidigt tänker jag att jag får väl skylla mig själv. Men ändå...

Dessutom så skrev hon tråkigt och bloggen var ful och jag fattar inte vad mina söta bebisar har där att göra. Grrr.

Reflektion vecka 38

Att den nationella utvärderingen av bildämnet kommer fram till att det pågår på tok för mycket bildframställning i förhållande till bildtolkning i landets klassrum är ingenting som förvånar mig. Och mitt hopp om att det ska förändras inom en överskådlig framtid är ganska litet. Bildämnet är teckning av tradition. "Det är så bra när eleverna får komma till dig och göra saker istället för att få tänka, speciellt efter matten och på eftermiddagen när de är trötta" hör jag från mina kollegor. Varje gång jag börjar en lektion med att visa och prata om bilder dröjer det max fem minuter innan någon elev räcker upp handen och säger "När får vi börja rita?". Och jag är inte bättre själv, för när mina barn kommer hem och jag vet att de haft bild i skolan så frågar jag inte "Vad har ni pratat om på bilden idag?" utan jag frågar: "Vad har ni målat idag?".

Jag tänker mig att man får börja den där förändringsprocessen på samma sätt som vi har gjort den här veckan. Att göra saker, skapa sitt jag eller rita sin sten-tonåring, och sedan låta pratet efteråt, reflektionen av det man skapat, ta i princip lika mycket plats som själva skapandet. När jag tänker på veckan så upplever jag att jag har lärt mig en hel del om mig själv och haft väldigt roligt när jag skapat och jag känner att jag lärt mig mycket om mina kursare och lärt känna dem snabbare än jag trott var möjligt. Att höra hur andra berättar om vad de ser i konstverken öppnar nya tankebanor hos mig själv och får mig att förstå hur de tänker på ett spännande sätt.

Först var jag väldigt fundersam till om man kan använda övningarna från Jag, Du och Vi-workshopen till lära-känna-övningar i klasserna. Jag tänker mig att drygt hälften av alla killarna på högstadiet skulle skriva kuk på minst en lapp om de skulle beskriva sig med åtta ord på lappar. Och de skulle hålla fast vid det ordet och gärna bygga sitt jag-porträtt med just ordet kuk som inspiration. Men vad är det för fel med det då? Förhoppningsvis kan man ju får en intressant diskussion om hur de andra i klassen ser på det och antingen kan eleven stå för det - och då är det ju bra - eller så vill de inte stå för det och kanske lär sig det till nästa gång - och då är det ju bra. Så nu tänker jag mig att jag absolut skulle kunna tänka mig att göra en sån här uppstart med min nästa mentorsgrupp.

Att det är lättare att prata inför grupp när man håller i något var något som Katti tog upp och som jag fortsatte fundera på när vi jobbade med Tarjas stenar. Att tillskriva stenarna mänskliga egenskaper och sedan prata om dem är något som man kunde jobba med som en EQ-övning. Man behöver ju inte nödvändigtvis teckna av dem, utan hålla i dem och diskutera fram hur de skulle kunna tänkas reagera i olika situationer. På så sätt skulle eleverna kunna prata om till exempel rädslor utan att behöva säga att det är de själva som är rädda för de pratar ju om stenen. Även i lärarlag hade de varit intressant att använda stenarna för att komma ifrån att vi alltid diskutera de elever vi har och istället försöka lägga diskussionen på ett generellt plan - hur skulle vi möta den här typen av elev, kantig, liten och grå, om den gick i åttan?

Och så blev det fredag och det var fantastiskt roligt att se hur många otroligt duktiga tecknare som finns i vår grupp och samtidigt så kom ju tanken jag själv inte alls är lika duktig att teckna och min tonåring blev inte alls så fin och inte alls som jag hade tänkt mig. När jag kom hem satte jag mig och ritade och kom ganska snabbt fram till att jag inte är så dålig ändå, och det var ju skönt - men jag fick en tankeställare: Är det inte ganska taskigt egentligen att kräva att eleverna ska klara av att skapa och vara kreativa, med exakt just det jag säger till dem att de ska göra varje vecka på tisdagar klockan 13.40-14.40? De kanske skapar mycket bättre i helt andra situationer och på andra tidpunkter...


Veckans länk: Bokstäver är roliga och Sam Winston jobbar med dem riktigt häftigt i sitt projekt "Dictionary Story".

Barbies BMI

Efter måndagens föreläsning tänkte jag nu ge er informationen ni alla sitter och väntar på: Var har Barbie för BMI?

Jo, om Barbie hade varit verklig hade hon varit 180 cm lång och vägt nätta 39 kg. Detta ger henne en BMI på 11. Som normalviktig ska man ligga mellan 19-25 och det gör ju inte jag heller så nu ska jag börja känna en stark samhörighet med stackars Barbie.

All den här intressanta information (inte min BMI dock) har jag hittat i tidningen Allt om Historias jubileumsartikel om Barbie.

Jag = ett penntroll

Insåg att jag identifierat med med ett penntroll förut och funderar på vad det innebär.

Liten, stark och sitter gärna fast på en penna?

Väldigt roliga och givande övningar idag på Jag, Du och Vi-workshopen. Det ska bli kul att fortsätta imorgon.

Reflektion vecka 37

Måndagen blev frågornas dag: Vem har tillgång till det offentliga rummet? Vad tycker jag? Vad vill jag ändra på? Hur vill jag göra? Och var vill jag göra det? Och så var det dags att börja svara på frågorna.

Min första tanke var att göra roligare lekplatser. Jag vill att lekplatserna ska vara roligare så att barnen ska leka bättre/längre och föräldrar får chans att vila eller läsa tidningen. Jag fick en idé om att rita labyrinter och figurer på marken men hade svårt att välja hur jag skulle gå till väga. Sedan fick jag idén om att försöka sprida fler leenden och kanske få folk att se varandra mer och visa lite mer omtanke. En rolig låda och små lappar med uppmaningar som: Le åt någon du inte känner och Säg hej till alla du möter blev resultatet. Jag gjorde lapparna på flera olika språk i ett försök att inte stänga ute folk.

Det var roligt, men lite pirrigt att sätta upp min lilla låda på ett träd mitt i det offentliga rummet och det var väldigt spännande att sätta sig en bit bort och betrakta hur människor närmade sig lådan. Sedan kändes det väldigt bra och jag upptäckte att jag fick ta plats. Det var bara att våga.

Och där var ju svaret på en av frågorna. Vem har tillgång till det offentliga rummet: De modiga. Och man kan ju bli modiga av olika anledningar - som att man får en uppgift från skolan och på så sätt tvingas bli modig. Eller om man har en roll där det är okej, till exempel om man är utklädd till svensexan eller om man har sitt jobb i ryggen. Om jag har en skolklass med mig och gör saker i egenskap av lärare så blir det ju mycket lättare än om jag gör det som privatperson.

Men jag tänker också att om man vill åstakomma en förändring och man vill det riktigt mycket så blir man tillräckligt modig.

Har vi åstakommit någon förändring då? Ja, det är klart. Varje intryck hon en människa blir ju en förändring som lagras i minnesbanken. Kanske har någon gått hem med ett leende på läpparna och jag har i alla fall blivit lite modigare. Många har säkert fått sig en tankeställare och kanske någon funderar vidare på att göra mer.

Jag har funderat mer på idén om att rita på marken på lekplatsen och kommer nog att fixa till vår egen lekplats här hemma...

Jag är övertygad om att man kan hitta massor med bra sätt att jobba vidare med det offentliga rummet med elever i olika åldrar. Barn tycker en massa och jag tror att det är viktigt att vi visar dem att man kan påverka sin omgivning på flera sätt. Hörde någongång för länge sedan att mindre än tio procent av svenska folket hade någonsing skickat en insändare till en tidning. Om vi som lärare visar olika vägar för att påverka och förändra och låter barnen prova dem så blir det inte lika svårt att göra det som vuxen. Då kanske vi kommer närmre det demokratiska samhället vi vill leva i.

Dagens länktips: goanimate.com kommer egentligen från min tolvåriga dotter som satt och pysslade med sin nya dator i en massa timmar igår på just den här sajten. Något man kanske skulle kunna jobba med i undervisningen när man pratar om film och serier och hur man gör en berättelse.

Namn och identitet

Förvånade mig själv stort idag när jag blev så upprörd över att bli förknippad med mitt före detta efternamn. Har nog egentligen inte förstått vilken stor markering det är att byta namn och att det sitter så mycket identitet i namnet. Jag är det jag heter.

Jag har nog aldrig haft så roligt på Wieselgrensplatsen som vi hade idag.

def.

Funderar på definitioner.

Vad är det för skillnad på gränser och begränsningar? Är det rent av samma sak eller kan gränser vara mer fysiska medan begränsningar inte är det? Fast visst man kan väl göra en fysisk begränsning... eller?


"Förhåll dig till det"
Att förhålla sig till något är inte ett uttryck som ingår i mitt dagliga vokabulär. Nu tränar jag på det. Jag försöker förhålla mig till det faktum att jag inte har några pengar att köpa en ny kamera för och jag förhåller mig till konst gjord av ätpinnar och plastband och till boken Familjens projektledare säger upp sig.


Bläddrar i och förhåller mig till mina gamla skissböcker.

De växer. Både barnen och skisserna.