Reflektion vecka 38

Att den nationella utvärderingen av bildämnet kommer fram till att det pågår på tok för mycket bildframställning i förhållande till bildtolkning i landets klassrum är ingenting som förvånar mig. Och mitt hopp om att det ska förändras inom en överskådlig framtid är ganska litet. Bildämnet är teckning av tradition. "Det är så bra när eleverna får komma till dig och göra saker istället för att få tänka, speciellt efter matten och på eftermiddagen när de är trötta" hör jag från mina kollegor. Varje gång jag börjar en lektion med att visa och prata om bilder dröjer det max fem minuter innan någon elev räcker upp handen och säger "När får vi börja rita?". Och jag är inte bättre själv, för när mina barn kommer hem och jag vet att de haft bild i skolan så frågar jag inte "Vad har ni pratat om på bilden idag?" utan jag frågar: "Vad har ni målat idag?".

Jag tänker mig att man får börja den där förändringsprocessen på samma sätt som vi har gjort den här veckan. Att göra saker, skapa sitt jag eller rita sin sten-tonåring, och sedan låta pratet efteråt, reflektionen av det man skapat, ta i princip lika mycket plats som själva skapandet. När jag tänker på veckan så upplever jag att jag har lärt mig en hel del om mig själv och haft väldigt roligt när jag skapat och jag känner att jag lärt mig mycket om mina kursare och lärt känna dem snabbare än jag trott var möjligt. Att höra hur andra berättar om vad de ser i konstverken öppnar nya tankebanor hos mig själv och får mig att förstå hur de tänker på ett spännande sätt.

Först var jag väldigt fundersam till om man kan använda övningarna från Jag, Du och Vi-workshopen till lära-känna-övningar i klasserna. Jag tänker mig att drygt hälften av alla killarna på högstadiet skulle skriva kuk på minst en lapp om de skulle beskriva sig med åtta ord på lappar. Och de skulle hålla fast vid det ordet och gärna bygga sitt jag-porträtt med just ordet kuk som inspiration. Men vad är det för fel med det då? Förhoppningsvis kan man ju får en intressant diskussion om hur de andra i klassen ser på det och antingen kan eleven stå för det - och då är det ju bra - eller så vill de inte stå för det och kanske lär sig det till nästa gång - och då är det ju bra. Så nu tänker jag mig att jag absolut skulle kunna tänka mig att göra en sån här uppstart med min nästa mentorsgrupp.

Att det är lättare att prata inför grupp när man håller i något var något som Katti tog upp och som jag fortsatte fundera på när vi jobbade med Tarjas stenar. Att tillskriva stenarna mänskliga egenskaper och sedan prata om dem är något som man kunde jobba med som en EQ-övning. Man behöver ju inte nödvändigtvis teckna av dem, utan hålla i dem och diskutera fram hur de skulle kunna tänkas reagera i olika situationer. På så sätt skulle eleverna kunna prata om till exempel rädslor utan att behöva säga att det är de själva som är rädda för de pratar ju om stenen. Även i lärarlag hade de varit intressant att använda stenarna för att komma ifrån att vi alltid diskutera de elever vi har och istället försöka lägga diskussionen på ett generellt plan - hur skulle vi möta den här typen av elev, kantig, liten och grå, om den gick i åttan?

Och så blev det fredag och det var fantastiskt roligt att se hur många otroligt duktiga tecknare som finns i vår grupp och samtidigt så kom ju tanken jag själv inte alls är lika duktig att teckna och min tonåring blev inte alls så fin och inte alls som jag hade tänkt mig. När jag kom hem satte jag mig och ritade och kom ganska snabbt fram till att jag inte är så dålig ändå, och det var ju skönt - men jag fick en tankeställare: Är det inte ganska taskigt egentligen att kräva att eleverna ska klara av att skapa och vara kreativa, med exakt just det jag säger till dem att de ska göra varje vecka på tisdagar klockan 13.40-14.40? De kanske skapar mycket bättre i helt andra situationer och på andra tidpunkter...


Veckans länk: Bokstäver är roliga och Sam Winston jobbar med dem riktigt häftigt i sitt projekt "Dictionary Story".