Äntligen

Äntligen är jag nöjd. Inte klar. Men nöjd över mitt nya spår.

Jag tänker på hur man är formad av sin omgivning. Och hur man vet om formen är borta? Vågar man flyga när man kommer ut ur sin kokong? Om kokongen inte syns - kan man vara säker på att den är borta? Eller finns det rester kvar av kokngen för alltid?

Formar kokonger i ull. Och i hundpäls. Och i människohår. Spännande material. Var tvungen att klippa mig. Och är nöjd med det. Ett beslut jag tagit själv. Jag vågar vara friare än på länge. Kanske håller jag på att komma ut ur min kokong...