Foton

Ett par foton som jag hittade i min kamera.

Reflektion vecka 49

Det blir så spännande och mycket mer på riktigt när bildarbetet och uppgifterna knyter an till barnens egen identitet och kultur. Marie Bondesons projekt "Vem är du i dina drömmar?" fastnade jag för totalt och jag kan verkligen se mina elever göra detta projekt med stor lust och inlevelse. När bilduppgiften så tydligt handlar om eleven själv så blir det helt enkelt på riktigt och dessutom viktigt.

Något annat jag fastnade för som Marie Bondeson sa vad att konstens kreativa processer ligger nära barnens sätt att tänka när de leker. Jamen, så måste det ju vara. Det är ju därför det är så roligt att skapa - det är som att leka. Men säg det inte till de som är negativt inställda till skapande för då kommer vi bara få tillbaka det i ett "men du leker ju bara!"...

Göran Hägglunds debattinlägg i DN får mig att fundera på vad som diskuteras vid middagsbordet i det Hägglundska hemmet och undra om de inte diskuterar religiösa, existensiella frågor, funderingar om framtiden eller någon slags politik? Jag tänker mig på något sätt att han ser sin familj som "vanligt folk" och "vanligt folk" pratar ju om jobbet. Och om pappa då är partiledare för ett kristet politiskt parti så borde ju kristenhet och politik ligga ganska nära till hands att prata om. Men då är de ju helt plötsligt inte "vanligt folk".

Jag tror inte det finns något "vanligt folk" som bara pratar vardagsprat hemma. Det är bara Göran Hägglunds fördomar. Jag tror att alla har någonting som engagerar dem och som man bryr sig om inför framtiden och om det är invandrarpolitik, varför fritidsgårdarna läggs ner, homodebatten eller det nya konstverket på torget spelar ingen roll - men jag tror man pratar om det hemma vid köksbordet.

Jag tycker absolut att man ska visa och diskutera radikal konst i bildundervisningen. Samtidigt så tycker jag att man ska fundera på hur den tas emot av eleverna precis som när man visar film för eleverna. Vi får ju inte visa film med 15-årsgräns för en sjundeklass. Så med ett visst förnuft får man sålla eftersom det inte finns någons som gränssätter konstverk. Men allt de vi har tittat på i den här veckan, från utställningen på Konstepedimien till Banksy och Geerlinks är ju väldigt intressant och viktigt att titta på tillsammans med eleverna. Jag ser framemot givande diskussioner.

Och så hoppas jag också att jag kan se framemot ett bättre uppdaterat schema till våren...

Kursplaneutkastet!

Nämen, jag skulle ju skriva på essän och nu hamnade jag här istället...

Kolla in utkastet till den nya kursplanen på Skolverkets hemsida och klicka dig fram till Bilden (det är ju den som är intressant!)

Jag gillar den här meningen:

Genom undervisningen ska eleven få lust att skapa och presentera egna bilder med olika metoder, material och uttrycksformer.

Visst sätter det lite press på oss, vi ska undervisa så himla bra att eleverna fakstiskt ska få lust att skapa själva! På det sättet kan det ju aldrig handla om alla-gör-likadant-uppgifter!

Den nya godkänt-nivån, betyg E, är i mina ögon lägre än det nuvarande betyget G. Med betygskriterierna för betyg E så lär man kunna slinka igenom alla elever - som vill.

Illustration Friday - Frozen

Frozen for

Illustration Friday

Reflektion vecka 42

Vissa situationer vill man bara inte hamna i. När det kryper i kroppen och man bara tycker att det är jobbigt och önskar att man kunde dra tillbaka tiden. Jag är säker på att det var så det kändes för vissa i filmen De ofrivilliga och det kändes nästan så för mig bara av att se den. Den var bra, visst, men jag vill inte se den igen.

Kollegor som inte gör vad man själv tycker är rätt och riktigt finns i stort och i smått. Det är ett jättesvårt ämne - det sitter på något sätt i väggarna på skolorna att lärarkåren står upp för varandra och håller varandra om ryggen. En hel skola kan komma i gungning när det kommer igång rykten om lärarna och det är jätteviktigt att hålla samtalen på rätt nivå och på rätt ställe och med rätt personer.

Jag tycker att PowerPoint är rätt tråkigt. Jobbar hellre med andra roliga program med mer filmfunktioner. Men jag kan också tycka att PowerPoint kan vara funktionellt. Det spelar ju ingen roll om programmet är tråkigt om det finns ett innehåll i det man presenterar. Och det gjorde det sannerligen idag. Jättespännande med att ha Pecha Kuschas tydliga (om än halva) ramar och se att det ändå blev så olika presentationer. Jag tänker också att om man ska man öva presentation i skolan så är ju "Min Samling" en bra ingång eftersom det bara är man själv som har facit och att det säkerligen oftast är ett tema som man själv är ganska trygg med.

För något år sedan testade jag presentationsprogrammet Prezi på nätet. Jag tyckte det kändes coolt och nytt men jag orkade aldrig sätta mig in i det helt och fullt. Men jag tror att det kan vara värt ett litet kik.

Andra utvecklingssamtalet för den här terminen med ett av mina egna barn. Det är alltid spännande att vara på den andra sidan. Du har frågor och krav som en förälder men även förståelse och intresse som pedagog. Varje samtal jag är med på som förälder ger mig nya funderingar hur jag själv leder samtalen som pedagog. Och jag hoppas innerligt att man diskuterar och tränar på utvecklingssamtal under lärarutbildningen för det gjorde sannerligen inte jag för femton år sedan.

Känner mig lite vilsen inför VFU-periden och tycker att det är lite fånigt att man inte får en praktikplats när man går på lärarlyftet. Att se någon annan som genomför lektioner och möter eleverna är ju en jättestor del i en utbildning. Men jag ska nog se till att komma ut i lite bildsalar runt om i kommunen ändå. Och så blir det lite jobb i min gamla vanliga miljö, men ändå utöver det vanliga och det ska bli kul att träffa kollegor och elever igen.

Jag skrev om Illustration Friday här nedanför. Denna veckans ord är Frozen. Om man vill går man bara in och kikar på fredageftermiddag på deras sajt eller så klämmer man in sin mejladress i den lilla rutan så kommer det per mejl.

Illustration Friday - Flying

Illustration Friday skickar varje fredag ut ett ord att teckna och lägga på sin blogg... Här kan man leta och hitta massor av roliga sidor med inspiration.

Reflektion vecka 41

Back in the hoods
Det är märkligt men vilken styrka den här utbildningen kämpar för att slänga mig tillbaka i det förflutna. Inte nog med att att mitt namn från det förflutna kommer fram titt som tätt dessutom blir jag tvingad tillbaka till Hammarkullen.

Jag är ledsen Ove Serneherde - du gjorde inte något större intryck på mig. Kanske berodde det på dåliga whiteboardpennor eller stökiga ungar eller på att jag hade fullt upp med att bearbeta att jag överhuvudtaget var i Hammarkullen igen efter att ha flyttat därifrån för 12 år sedan.

Jag tvingade med stackars Olga på en rundtur in the hoods och kollade in min gamla lägenhet och mina gamla stigar. Det var nog viktigt för din bearbetningsfas, tyckte min vän psykologen. Jag hoppas att den fasen börjar bli klar snart. Inga mer överraskningar, tack.

Jag funderar på det där med ungdsomkultur i förorten och inser att jag inte sett något annat. Jag har vikat på nästan alla skolor i hela Angered och några i Kärra och Backa. Jag har jobbat i sex år på Vättleskolan utanför Angered Centrum och jag har jobbat i nio år i Björndammen i Partille. Jag känner inte till något annat än förortskultur. Därmed inte sagt att jag kan och vet allt - absolut inte. Men man får inte tro att barnen i förorten är annorlunda i grund och botten. De behöver få kärlek och omtanke, bli sedda och få gränser precis som alla andra barn.

Skolutveckling
Efter Tarjas filmer på måndagförmiddag kände jag mig ganska beklämd. Det tar så lång tid att förändra något i skolan. Men hur kan skolan fortfarande vara organiserad efter agrala och industriella betingelser? Det har ju hänt så mycket utanför och skolan känns som en stor gammal koloss som inte går att rubba på. I alla fall inte långt.

På måndagsmorgonen satt jag och min man på utvecklingssamtal med vår 12-åring. "Vad vill du skriva för mål i din IUP?" Det är klart hon inte vill skriva några mål. Hon är 12 år. Hon vill inte ha några extra saker att göra. Till slut "hjälper" vi henne genom att säga - du kanske kan bli bättre på att ta hem information från skolan till dina föräldrar?


Skolan borde sluta fråga efter elevernas mål - vi borde fråga dem "Hur kan skolan bli roligare för dig?". Blir det roligare så lär man sig mer. Lätt som en plätt. Skolan måste bli roligare.

Och hur gör man skolan roligare då? Kanske genom att slippa sätta betyg. Varför ska vi sortera och värdera eleverna för att ge dem något att söka in till gymnasiet på, när det ändå är meningen att alla ska gå på gymnasiet? Tänk om vi slapp hela kontrollsteget och bara kunde rikta in oss på att göra roliga och utvecklande saker med eleverna! Känns lite läbbigt och svindlande bara att skriva.

Barns bildutveckling...
Seminariumet efter vår föreläsning i måndags var verkligen rolig och intressant. Jag hade precis som andra reagerat över det faktum att de flesta stannar vid en 9-årings nivå i sin bildutveckling och tror att det stämmer bra efter en koll runt omkring mig. Däremot så tror jag varken att det är konstigt eller tragisk (som jag sa först) att det är så. Vi måste väl välja väg någongång och vi i vår klass valde att fortsatte teckna men det finns säkert andra vägar där vi inte har utvecklats speciellt mycket... För min del skulle det nog kunna vara samhällskunskapen.

Digital miljö
Min pappa köpte en vic-20 1980. Jag gick min första datakurs 1981 och lärde mig att skriva:

10 print "Lena"
20 goto 10

Jag har försökt att hänga med och tycker att jag gör det ganska bra. I alla fall om man jämför med mina kollegor - lärare är oftast inga spjutspetsar i IKT-sfären. Det som jag upplever är svårt i skolan är tillgängligheten på fungerande datorer och att eleverna har så olika erfarenheter. Funderar just nu på om man skulle kunna låta eleverna reflektera i bloggform precis som vi och vad det skulle innebära...

Trots en massa erfarenhet blir jag beklämd (igen) när jag går in på de communities jag varit inne på i veckan. Människor (barn?) som tror/tycker att man kan säga saker som man inte hade sagt IRL men som på något sätt okej att säga på en chat. Väldigt konstigt och obehagligt. Det är väldigt viktigt att ta upp det till diskussion med eleverna - och då kan det vara jättesmart att utgå från riktiga exempel med skärmdumpar.


TGIF
Tänk om jag hade lika mycket tid som Teesha Moore. Då hade sidorna i min skissbok sett ut mer som hennes.... Kanske när jag blir pensionär.
Och en sista länk. Anne-Marie Körlings blogg snubblade jag över när jag sökte efter en bild. Om jag förstod rätt så jobbar hon som mellanstadielärare och skriver böcker om skolutveckling. Hon skriver roligt, intressant och klämmer in härliga fotografier. Och hon ritar lite bilder i bloggen ibland också.

Nu är det fredag.

Digital miljö...

Runescape
Jag var tvungen att hjälpa en riddare och döda en drake innan jag kom in i den riktiga Runescape-världen. Där fick jag raskt tag i en fiskeutrustning och tänkte fiska lite och byta till mig en rustning och slåss med fler drakar när Koja79 kommer fram till mig och frågar:
- Har du stora bröst?
- Är du naken?
- Har du strippstrumpor?- Ska vi bli ihop?
- Snälla...

iSketch
På iSketch kan man spela Rita&Gissa. Man kan välja massor med språk och teman om man vill. Här spelar jag och min dotter i samma rum - fast hemma sitter vi i olika rum och ropar lite fuskigt till varandra vad vi ritar...
Även här uppför sig vissa människor skumt och säger till exempel:
- Fan, va dåligt du ritar.
- Du är inte svensk va? Jag ska rita en svartskalle nästa gång.

Blockwar på Blip
En gammal favorit som jag var tvungen att testa igen. Man spelar tetris upp till fem personer och om man lyckas få två hela rader tillsammans vinner man något man kan kasta på de andra - till exempel lägga till en rad eller gör en jordbävning på deras bana. Himla roligt.

Habbo
Jag går in på Habbo och klär min avatar i rosa kläder och kaninöron. Det uppskattas inte. Ett gäng killar ställer sig runt mig så att jag inte kan komma någonstans och talar om för mig att man inte se ut hur som helst och "Jävla miffo, gå hem till lille Skutt!". Känns faktiskt riktigt otrevligt - trots att jag sitter hemma i mitt trygga kök.

Varning för kritor i köket.

Om man stoppar ner en rosa vaxkrita i brödrosten luktar det väldigt illa när man rostar bröd och man vill inte använda den brödrosten igen. Skulle tro att det gäller även andra kulörer. Men jag är inte riktigt säker.

Reflektion vecka 40

Teckna fint
Jag tycker att jag tecknar bättre än förra veckan.

Oj, vad det känns bra att kunna säga det. Jag koncentrerar mig på min linje. Litar på min hand och tittar mer på det jag tecknar av än på pappret. Det har jag lärt mig denna veckan. Och så blir jag förvånad - det blir ju bättre! Fantastiskt roligt. Samtidigt så funderar jag mycket på känslan av att vara nöjd när det blir likt. Och fint.

I onsdags var jag med min son (9 år), hans klass och fröknar på mangalektion på Röhsska. Lektionen gick till så att vi alla samtidigt ritade en liggande rektangel. Inuti denna gjorde vi en oval och inuti ovalen en cirkel. Sedan suddade vi ut rektangeln och ritade ögonfransar - och vi hade gjort ett mangaöga! Efter det provade vi att göra ett ansikte på samma sätt. Stödlinjer. Oval. I den ordningen läraren sa. Och så vidare. När vi vara klara sa en av fröknarna till mig: "Jag kan ju inte rita, men det här blev ju bra - jag är jättenöjd!" Hur kommer det sig att vi blir så nöjda när det blir likt och fint? Och om alla blir så nöjda och glada av det - varför ska vi inte göra det i skolan då? Kanske åtminstone för att stärka elevernas självförtroende så att de sedan vågar jobba vidare med att skapa och uttrycka sig och inte stannar på schemastadiet vid 9-års ålder?

Lärarroll/klädsel
Funderade en hel del kring identitet/kläder/yrke efter filmen om Yohji Yamamoto vi såg i måndags. Vi hade en massa intressanta diskussioner får några år sedan om klädsel och lärarrollen. Det var efter att min man börjat arbeta på en annan skola där han som lärare inte fick ha keps på sig inomhus och han upplevde att hans dödskalletröja ifrågasattes av lärarlaget. Är det så att man inte borde klä sig för för likt eleverna kanske? Borde man klä sig mer vuxet? Kanske för att minska risken för att bli kompis istället för lärare? Eller räcker det att man går in i sin lärarroll? Hur stor betydelse har kläderna egentligen?

Min man bestämde sig för att testa och grävde ett djupt hål i familjeekonomin när han bytte ut sin samling med coola t-shirts mot propra skjortor. Och han upptäckte att han tyckte att det var tydligare och lättare att vara i sin lärarroll när han hade "arbetskläder". Han upplevde också att han fick en annan distans till eleverna - på gott och ont. Jag tycker det är väldigt intressant. I synnerhet som jag i princip alltid har samma typ av kläder på mig - på jobb, vardag och fest. Kanske jag borde bryta det mönstret och pröva något nytt?

Härma. Sampla. Kopiera. Snatta. Sno.
Puh, det känns jätteskönt att någon säger att det är okej. Saknar jag inspiration som flackar jag runt på nätet tills jag hittar något jag gillar och så ritar jag av det. Gör det till mitt. Nu finns det i min skissbok, så nu är det mitt. Samtidigt så känns det ändå inte riktigt okej. Jag vill ju ändå vara en sån som kommer på allt kul, snyggt, smart och fint själv. Fast det kanske inte finns någon som gör det? Eller?

Kultur
Jag fortsätter att försöka reda ut begreppet kultur för mig själv. Jag ritar och försöker formulera en förklaringsmodell för mig själv. Hur hänger det ihop? Vad påverkar vad? Jag terroriserar min man med timslånga diskussioner om kultur. När startar kultur? (Oj. Det var längesedan) Har djur kultur? (Nej. Eller jo, kanske förresten.) Kan man ha kultur själv? (Nej. Man kan producera t ex konst, men kultur uppstår i socialt samspel.) En utförligare utläggning och modell kommer - om inte förr så i alla fall i essän.

Och svaret på förra veckans fråga är: Så klart att Shrek är kultur. Men kultur är inte Shrek.

Om man har mycket svart färg kvar efter i fredags så kan man ju härma och kopiera från Rohit Iyer.

Klotterstadiet

Selma målar. Rosa.

Jag är en sån som...

Jag är en sån som tänker mycket. Funderar och analyserar mitt eget och andras beteende. För mycket ibland. För lite andra gånger.
Jag är en sån som tänker långsamt ibland. Och för fort ibland.
Jag är en sån som inte alltid vet vad hon tycker. Men som säger saker ändå. Och ångrar sig lite efteråt. Och ändrar sig lite efteråt.

Jag är en sån som är gift. Jag är en sån som har träffat sin man på jobbet.
Jag är en sån som vill komma ihåg mina vänners födelsedagar. Men som glömmer dem ändå.
Jag är en sån som har skilt sig och som har skilsmässobarn. Men de är inte alls såna som jag tänkte om skilsmässobarn innan jag hade det.
Jag är en sån som bor i radhus. Fast det är litet.

Jag är en sån som älskar att föda barn. Det är ingen som riktigt tror det, men så är det. Även när det gör som ondast och jag ligger där och kvider så tycker jag att det är fantastiskt.
Jag är en sån som har många ungar. Inte för att jag älskar att föda barn utan för att jag ville ha många barn. Och jag har världens bästa barn.
Jag är en sån som oroar mig för onödiga saker. Men just då vet jag ju inte att det är onödigt.
Jag är en sån som hoppar över föräldramöten. För jag vet vad som kommer att sägas. För jag är ju lärare. Men jag har alltid lite dåligt samvete över det ändå.

Jag är en sån som alltid betalar bussbiljetten. Men som kör bil för fort.
Jag är en sån som inte har diskmaskin. Och tycker att det är ganska jobbigt, ibland. Fast inte när min man diskar.
Jag är en sån som aldrig har solat solarium. För att jag aldrig har velat.
Jag är en sån som hellre sitter vid datorn än vid tv:n. Är det något fel med det, eller?

gränser

Jag sätter gränser. Barnen begränsar mig.
Gränser behöver inte vara negativt. Varför tänkte jag det?

Reflektion vecka 39

Överfylld av intryck från veckan försöker jag sålla och reflektera över vad jag har lärt mig och vad jag tycker och vad jag har gjort.


Egentligen tycker jag att idén med sokratiska samtal är så självklar att den är löjlig. Att lyssna på varandra och att vara nyfikna och våga fråga varandra vad vi egentligen menar, att inte vara fördömande och att vara beredd att ändra sin ståndpunkt är väl ingredienser som borde finnas i varje samtal. Både i och utanför skolan. Faktiskt.


Jag tror att det som gör att det blir speciellt med sokratiska samtal är just strukturen. Att man faktiskt talar om innan att vi har de här reglerna (som egentligen borde vara självklara inom skolans väggar). Att man har en tydlig början och ett avslut. Att man har uttalade mål med samtalet och att det finns en samtalsledare. Jag tror att själva tydligheten i strukturen gör att man kan få en utveckling, man blir bättre på att samtala och förstå reglerna och på så sätt kan man få ett större djup i samtalen. Och det gör att det blir intressant och att jag ser framemot att få prova i elevgrupp.


För min del var behållningen från konferensensdagen i tisdags mest Sven-Eric Liedman. Även om jag tycker att även han la fram ganska mycket självklara saker - men de var väl värda att repetera och kanske befästas. Till exempel det faktum att intresse gör oss oerhört läraktiga är ju inte alls förvånande och att en lärare bör vara entusiamerande och fascinerad av sitt ämne är ju även det självklart. Men jag tänker också att det kanske inte räcker att läraren är entusiasmerande utan att man också vänder på det och ser på vad eleven har för intressen utanför skolan och utgår från det. Även om man inte lärt sig så många bokstäver kan det vara mycket mer intressant för en sjuåring att skriva ishockeyspelare än ost och man kan ju både räkna och skapa utifrån ett hockeyintresse eller vilket intresse det än må vara och på så sätt slippa jobbet med att få eleverna intresserade utav ämnet utan börja där eleven är.


Efter att ha gått ett par veckor och funderat på vad kultur är fick jag lite svar i veckan som jag funderar på.

Kultur är som ett isberg där det som syns ovanför vattenytan är t ex kläder, musik, språk och mat och det stora under vattenytan som inte syns är tro, politik, värderingar, normer etc, ansåg Darren.

Kultur är allt vi producerar. Finkultur är dans och sånt, sa Joakim.

Kultur är människans sätt att försöka förstå och bearbeta sin omgivning, säger min make.

Kultur är musik, teater och lite annat sånt, tycker min nioåring.

Kultur har främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster - enligt wikipedia.

Kultur är som en lök, har jag läst på internet.


Min erfarenhet påminner mig att även Shrek är som en lök vilket då naturligt leder in till en avslutande fråga: Är kultur Shrek? Eller är Shrek kultur?

Nu ska gå in i ett förvirringstillstånd och försöka reda ut vad kultur är för mig. Kanske blir det lättare om jag tar ett glas vin. Det finns stor risk att allt blir svart. Eller nåt.

kontaktproblem

Känner mig snurrig i huvudet efter alla föreläsningar. Och det blir mer imorgon. Under tiden upplever jag problem så länge problemet kvarstår.

Kåpyrajt...?

Fick för mig att jag skulle göra en gränsteckning på tema förlossning så jag sökte på google på bilder på förlossning för att få lite inspiration (det är väl en gräns om något - liv och död och allt det där!?). Bläddrade förbi en del hemska förlossningsbilder och hittade efter ett tag plötsligt en teckning som jag kände igen.
- Men den har ju har ritat!

Alltså att bara sno sådär och klistra in på sin egen blogg. Fy17. Nu är jag lite sur. Och samtidigt tänker jag att jag får väl skylla mig själv. Men ändå...

Dessutom så skrev hon tråkigt och bloggen var ful och jag fattar inte vad mina söta bebisar har där att göra. Grrr.

Reflektion vecka 38

Att den nationella utvärderingen av bildämnet kommer fram till att det pågår på tok för mycket bildframställning i förhållande till bildtolkning i landets klassrum är ingenting som förvånar mig. Och mitt hopp om att det ska förändras inom en överskådlig framtid är ganska litet. Bildämnet är teckning av tradition. "Det är så bra när eleverna får komma till dig och göra saker istället för att få tänka, speciellt efter matten och på eftermiddagen när de är trötta" hör jag från mina kollegor. Varje gång jag börjar en lektion med att visa och prata om bilder dröjer det max fem minuter innan någon elev räcker upp handen och säger "När får vi börja rita?". Och jag är inte bättre själv, för när mina barn kommer hem och jag vet att de haft bild i skolan så frågar jag inte "Vad har ni pratat om på bilden idag?" utan jag frågar: "Vad har ni målat idag?".

Jag tänker mig att man får börja den där förändringsprocessen på samma sätt som vi har gjort den här veckan. Att göra saker, skapa sitt jag eller rita sin sten-tonåring, och sedan låta pratet efteråt, reflektionen av det man skapat, ta i princip lika mycket plats som själva skapandet. När jag tänker på veckan så upplever jag att jag har lärt mig en hel del om mig själv och haft väldigt roligt när jag skapat och jag känner att jag lärt mig mycket om mina kursare och lärt känna dem snabbare än jag trott var möjligt. Att höra hur andra berättar om vad de ser i konstverken öppnar nya tankebanor hos mig själv och får mig att förstå hur de tänker på ett spännande sätt.

Först var jag väldigt fundersam till om man kan använda övningarna från Jag, Du och Vi-workshopen till lära-känna-övningar i klasserna. Jag tänker mig att drygt hälften av alla killarna på högstadiet skulle skriva kuk på minst en lapp om de skulle beskriva sig med åtta ord på lappar. Och de skulle hålla fast vid det ordet och gärna bygga sitt jag-porträtt med just ordet kuk som inspiration. Men vad är det för fel med det då? Förhoppningsvis kan man ju får en intressant diskussion om hur de andra i klassen ser på det och antingen kan eleven stå för det - och då är det ju bra - eller så vill de inte stå för det och kanske lär sig det till nästa gång - och då är det ju bra. Så nu tänker jag mig att jag absolut skulle kunna tänka mig att göra en sån här uppstart med min nästa mentorsgrupp.

Att det är lättare att prata inför grupp när man håller i något var något som Katti tog upp och som jag fortsatte fundera på när vi jobbade med Tarjas stenar. Att tillskriva stenarna mänskliga egenskaper och sedan prata om dem är något som man kunde jobba med som en EQ-övning. Man behöver ju inte nödvändigtvis teckna av dem, utan hålla i dem och diskutera fram hur de skulle kunna tänkas reagera i olika situationer. På så sätt skulle eleverna kunna prata om till exempel rädslor utan att behöva säga att det är de själva som är rädda för de pratar ju om stenen. Även i lärarlag hade de varit intressant att använda stenarna för att komma ifrån att vi alltid diskutera de elever vi har och istället försöka lägga diskussionen på ett generellt plan - hur skulle vi möta den här typen av elev, kantig, liten och grå, om den gick i åttan?

Och så blev det fredag och det var fantastiskt roligt att se hur många otroligt duktiga tecknare som finns i vår grupp och samtidigt så kom ju tanken jag själv inte alls är lika duktig att teckna och min tonåring blev inte alls så fin och inte alls som jag hade tänkt mig. När jag kom hem satte jag mig och ritade och kom ganska snabbt fram till att jag inte är så dålig ändå, och det var ju skönt - men jag fick en tankeställare: Är det inte ganska taskigt egentligen att kräva att eleverna ska klara av att skapa och vara kreativa, med exakt just det jag säger till dem att de ska göra varje vecka på tisdagar klockan 13.40-14.40? De kanske skapar mycket bättre i helt andra situationer och på andra tidpunkter...


Veckans länk: Bokstäver är roliga och Sam Winston jobbar med dem riktigt häftigt i sitt projekt "Dictionary Story".

Barbies BMI

Efter måndagens föreläsning tänkte jag nu ge er informationen ni alla sitter och väntar på: Var har Barbie för BMI?

Jo, om Barbie hade varit verklig hade hon varit 180 cm lång och vägt nätta 39 kg. Detta ger henne en BMI på 11. Som normalviktig ska man ligga mellan 19-25 och det gör ju inte jag heller så nu ska jag börja känna en stark samhörighet med stackars Barbie.

All den här intressanta information (inte min BMI dock) har jag hittat i tidningen Allt om Historias jubileumsartikel om Barbie.

Jag = ett penntroll

Insåg att jag identifierat med med ett penntroll förut och funderar på vad det innebär.

Liten, stark och sitter gärna fast på en penna?

Väldigt roliga och givande övningar idag på Jag, Du och Vi-workshopen. Det ska bli kul att fortsätta imorgon.

Reflektion vecka 37

Måndagen blev frågornas dag: Vem har tillgång till det offentliga rummet? Vad tycker jag? Vad vill jag ändra på? Hur vill jag göra? Och var vill jag göra det? Och så var det dags att börja svara på frågorna.

Min första tanke var att göra roligare lekplatser. Jag vill att lekplatserna ska vara roligare så att barnen ska leka bättre/längre och föräldrar får chans att vila eller läsa tidningen. Jag fick en idé om att rita labyrinter och figurer på marken men hade svårt att välja hur jag skulle gå till väga. Sedan fick jag idén om att försöka sprida fler leenden och kanske få folk att se varandra mer och visa lite mer omtanke. En rolig låda och små lappar med uppmaningar som: Le åt någon du inte känner och Säg hej till alla du möter blev resultatet. Jag gjorde lapparna på flera olika språk i ett försök att inte stänga ute folk.

Det var roligt, men lite pirrigt att sätta upp min lilla låda på ett träd mitt i det offentliga rummet och det var väldigt spännande att sätta sig en bit bort och betrakta hur människor närmade sig lådan. Sedan kändes det väldigt bra och jag upptäckte att jag fick ta plats. Det var bara att våga.

Och där var ju svaret på en av frågorna. Vem har tillgång till det offentliga rummet: De modiga. Och man kan ju bli modiga av olika anledningar - som att man får en uppgift från skolan och på så sätt tvingas bli modig. Eller om man har en roll där det är okej, till exempel om man är utklädd till svensexan eller om man har sitt jobb i ryggen. Om jag har en skolklass med mig och gör saker i egenskap av lärare så blir det ju mycket lättare än om jag gör det som privatperson.

Men jag tänker också att om man vill åstakomma en förändring och man vill det riktigt mycket så blir man tillräckligt modig.

Har vi åstakommit någon förändring då? Ja, det är klart. Varje intryck hon en människa blir ju en förändring som lagras i minnesbanken. Kanske har någon gått hem med ett leende på läpparna och jag har i alla fall blivit lite modigare. Många har säkert fått sig en tankeställare och kanske någon funderar vidare på att göra mer.

Jag har funderat mer på idén om att rita på marken på lekplatsen och kommer nog att fixa till vår egen lekplats här hemma...

Jag är övertygad om att man kan hitta massor med bra sätt att jobba vidare med det offentliga rummet med elever i olika åldrar. Barn tycker en massa och jag tror att det är viktigt att vi visar dem att man kan påverka sin omgivning på flera sätt. Hörde någongång för länge sedan att mindre än tio procent av svenska folket hade någonsing skickat en insändare till en tidning. Om vi som lärare visar olika vägar för att påverka och förändra och låter barnen prova dem så blir det inte lika svårt att göra det som vuxen. Då kanske vi kommer närmre det demokratiska samhället vi vill leva i.

Dagens länktips: goanimate.com kommer egentligen från min tolvåriga dotter som satt och pysslade med sin nya dator i en massa timmar igår på just den här sajten. Något man kanske skulle kunna jobba med i undervisningen när man pratar om film och serier och hur man gör en berättelse.

Namn och identitet

Förvånade mig själv stort idag när jag blev så upprörd över att bli förknippad med mitt före detta efternamn. Har nog egentligen inte förstått vilken stor markering det är att byta namn och att det sitter så mycket identitet i namnet. Jag är det jag heter.

Jag har nog aldrig haft så roligt på Wieselgrensplatsen som vi hade idag.

def.

Funderar på definitioner.

Vad är det för skillnad på gränser och begränsningar? Är det rent av samma sak eller kan gränser vara mer fysiska medan begränsningar inte är det? Fast visst man kan väl göra en fysisk begränsning... eller?


"Förhåll dig till det"
Att förhålla sig till något är inte ett uttryck som ingår i mitt dagliga vokabulär. Nu tränar jag på det. Jag försöker förhålla mig till det faktum att jag inte har några pengar att köpa en ny kamera för och jag förhåller mig till konst gjord av ätpinnar och plastband och till boken Familjens projektledare säger upp sig.


Bläddrar i och förhåller mig till mina gamla skissböcker.

De växer. Både barnen och skisserna.

Hälften av mina gener

...